Två år.. Två jävla år.
 Tänk att jag fortfarande ser dig ibland, fortfarande tankar om att detta måste jag berätta för dig.
Tänk att det fortfarande grämer mig att jag aldrig fick lära känna dig ordentligt.
Du va en så förbannat fin människa, Kidda.
Men Gud hämtar hem alltid hem
sina Änglar.




Satt o tittade igenom mitt dagboksinlägg från lunar, skrivet dagen efter då det där hände.
Hur ser hur jag fortsatt att skriva är, istället för var. Hur jag skrev ner mina minnen från dig.
Rädd för att glömma bort dom, jag ville karva in dom i sten.
Jag skrev att du är en såndär Solstråle. Ja, det är vad jag kallar sådana som dig.
Solstrålar, för när ni ler, då kan ni lysa upp ett helt rum, ni smittar av er så himla mycket.
Jag tycker om Solstrålar, för det spelar ingen roll hur dåligt man mår, när ni ler, då finns det inget ont i hela världen.

Jag läser den otroligt dåliga dikten jag skrev till dig, och jag förstår hur du måste skrattat däruppe i himlen, över hur misslyckad den var. Jag kunde inte tänka klart dom där dagarna efteråt, hade svårt att förstå.


Jag vet att jag fortfarande inte har varit vid din grav, men det är för att när jag ser den där stenen, då är det så förevigt.
Som det är nu, så är du levande. Mitt minne kan aldrig försvinna.
Som Winnerbäck sjöng; Du är oförstörd för mig.


www.christiansellergren.se


Vi glömmer dig aldrig Christian






(fråga mig inte varför, men jag halkade in på Håkans lunar o han hade en Winnerbäck låt på sin presentation, så nu sitter jag och lyssnar på Winnerbäck, oväntat, men jag gillar det. Passar min sinnesstämmning just nu)