Han har själv sagt att jag har betett mig annorlunda sen Turkiet, men tydligen så spelar det ingen roll.

Han fortsätter ändå i samma spår som innan Turkiet, precis som dagen innan jag åkte då jag satt och grät på trappan i en halvtimme över att vara misslyckad än en gång. Hade ägnat två veckor åt att packa ner hela lägenheten för "det var ju bara mitt shit som är kvar.. ". Jag hade ju redan packat ner bokhyllan, men alla hans böcker, mina fick ju aldrig plats.
Jag hade sedan ägnat hela veckan innan jag åkte till att packa upp saker, åka fram och tillbaka mellan huset och lägenheten, ibland själv, ibland med mamma. Jag hade verkligen ansträngt mig för att hålla köket i bra skick, putsade diskbänken och satte in all disk i diskmaskinen. Jag försökte packa upp så mkt som möjligt, eftersom jag ville att han skulle slippa bo bland en massa lådor. Jag och Sanna bar upp alla tunga boklådor till övervåningen, trots att min rygg inte är helt ok. L hade ju inte tid, han slipade väggarna i sovrummen.  Jag packade resväskan till Turkiet samma morgon som jag åkte, för jag hade inte tid innan och jag orkade verkligen inte tänka på det. Jag tackade nej till extrajobb för att hinna med så mycket som möjligt och kvällen innan jag åker iväg i två veckor så vill han åka in till stan och ta en öl med sina kompisar, han vill såklart att jag ska följa med, men jag orkar inte och jag ska upp klockan åtta dagen efter för att hinna packa och göra allt det sista. Samtidigt så har han gått hela dagen och varit jättesur för att jag inte gjort något produktivt på hela dagen, när han har slipat väggar. Precis innan han ska åka så brister det för mig och tårarna bara rinner och rinner. Allt, allt kommer upp till ytan, rädslan över att flyga första gången, all stress som jag haft dom två senaste veckorna och all annan skit. L stannar med mig den halvtimmen då jag sitter och gråter, sen ber han mig skjutsa honom in till stan eftersom han missade bussen. Jag åker hem till G med Juni och går en lång runda med honom för jag klarar inte av att åka hem själv, för gudarna vet hur det hade gått.  Dagen efter klagar L över att han inte fått sex på länge och vill ha sex innan jag åker. Pronto!

L lovade att ha målat klart rummen när jag kommer hem, han har tillomed tagit ledigt onsd-lörd både veckorna för att hinna med. Detta eftersom jag stressade extra mycket över att jag fyllde år nere i Turkiet, släkten va jätteintresserade av huset och ville att jag skulle ha kalaset så fort som möjligt. Jag ville dock komma lite iordning innan jag släppte in för mkt folk. L lovade att måla så att vi kunde börja köpa möbler och flytta in allt så fort jag kom hem.

Dom två veckorna i Turkiet är ju ett kapitel för sig, jag hörde av mig varje dag via sms, för att berätta vad som hände o kolla vad som hände i Sverige, han svarade på mina sms.. Ibland.
Samma dag då vi åker hem så messar han självmant och skriver att han saknar mig och håller på o bli tokig utan mig.
Jag frågar hur det gått med rummen.
Inget har hänt. Han blev ju förkyld första veckan och var hemma från jobbet i ett par dagar.
Mamma och jag ryker ihop på flygplatsen eftersom jag är sur och förbannad över att han inte gjort något. Mamma säger att han va ju faktiskt sjuk, och det har jag inga problem med, men det jag är irriterad över är att han inte sagt något tidigare. Hade han messat och skrivit att han hinner nog inte med så mkt som han hade tänkt sig, eller att han inte mått så bra så han blir nog inte klar alls, då hade det inte varit någon fara, jag är ingen elak bitch. Jag hade förstått. Men jag förstår inte varför han inte sa något tidigare, jag har ju gått o tänkt på hur skönt det ska bli o bara komma hem o kunna göra något åt röran i huset, istället kommer jag hem till en byggarbetsplats. Det tog honom nästan tre veckor till efter att vi kom hem innan han blev klar.



Så. Inom 24h så har jag hunnit bråka Rejält med Mamma och även bråkat lite med L. Morgonen efter att jag kommit hem får jag min första panikångestattack. Borde jag inte insett något då?
Men nej, jag tycker att vi har faktiskt varit ihop såpass länge så att jag måste ge honom en andra chans. Men frågan är nu, var det ett bra val? Inget har blivit bättre, snarare sämre, jag trivs hellre på jobbet än hemma hos honom, och jag gillar inte mitt jobb. Jag älskar att sitta o köra bil mitt i natten när det är tomt på vägarna, ensam.