Efter att ha misslyckats totalt med min gå-ner-i-vikt-blogg, jag glömmer, jag förtränger och jag orkar inte skriva ner allt, så har jag bestämt mig för att börja om på nytt, med något annat.  Jag har redan en blogg, en såndär-blogg-som-börjar-bra-men-sedan-spårar-ut-eller-din-sambos-systrar-börjar-läsa-den ( Ja jag älskar att binda ihop ord med bindestreck för att vara övertydlig. ). Det gååår inte att vara sådär brutalärlig om livet när hälften av alla som läser faktiskt känner dig personligt..


Denna blogg ska vara (till skillnad från min andra gosiga personliga blogg) vara:

Anyonym
Brutalärlig
Humoristisk ( jag försöker alltid, misslyckas oftast)
Seriös ( Haha, who am I kidding? )

Jag ger upp. Jag vet inte vad det här är för blogg egentligen, men den kommer för det mesta bestå av engelska inlägg.

Fuck it. Den blir som den blir.




Vem är jag då?
Säg det.
Än har jag inte lyckats ta reda på exakt vem jag är. Jag saknar dock henne. Hon som jag var för några år sedan. Den där glada, fjantiga tjejen med obegränsad livsglädje. Hon som sjöng, kanske inte jättebra, men från hjärtat. Hon som dansade, hon kanske slog sig under tiden, men hon älskade det ändå. Hon som alltid hade tid till alla andra, och som andra hade tid för. Hon som tog dag som den kom, även om hon planerade framåt.
Vart tog hon vägen tro? Försvann hon med all skit som hänt henne sedan dess? Eller började hon försvinna när hon inte var lycklig längre?
Lycklig förresten, var är det? Trygghet? Det var längesedan.
Jag säger inte att jag mår bra, men jag säger inte att jag mår dåligt.
Jag balanserar, på en tråd, som sakta men säkert blir en bräda, en brygga, en borg.
Jag klarar mig, gör du?