Jag såg en stjärna falla..
.. undrar om det bara var jag som såg?
Ägnade hemresan från P att tänka på allt, och köra sakta sakta genom stan. Tycker om att köra bil när jag ska tänka, blir på något konstigt sätt lugn då. Sen körde jag lugnt iomed att jag fortfarande har (blankslitna) sommardäck.. och det är frost/halt ute. Common sense I guess.
Funderade på allt som jag känner nuförtiden, hur länge orkar jag upprätthålla den här charaden? Den här.. fasaden?
Men frågan jag ställer mig mest av allt är; Vart ska jag ta vägen, när allt det här krashar? Vad ska jag göra?
Men det är kanske dags att jag tar hand om migsjälv för en gång skull? Gör det jag vill göra? Åka dit jag vill?
Är ganska påfrestande just nu. När jag kom hem från Turkiet så var allt glasklart, men sedan dess har det varit lite diffust.
Men ju mer jag tänker på det, ju mer blir allt målat i svart och vitt.
Vi har ju bra dagar, då allting funkar, sen har vi dåliga dagar, då ingenting funkar överhuvudtaget.
Sen har vi ju dom bra dagarna, där hans humör vänder på en femöring. Det känns inte bra att alltid behöva vakta vad jag säger, tänka igenom allt två ggr för att inte reta upp honom.
Vill ju inte ha fler dörrar sönderslagna.
Alla tycker att det är så självklart, så klart att jag ska lämna honom, resten löser sig, det vet du väl?
Men hur lämnar man ett förhållande som hållt i två och ett halv år? En person som man har förlovat sig med.. Som man har hus med? Som man egentligen funkar ganska bra med, men.. Sen finns det ju det där..
Det där med att jag inte tänder på honom, han känns mer och mer som en bror, han ÄR som en bror.. Tyvärr så verkar inte han känna samma sak och jag vet att jag kommer krossa hans hjärta i tusen bitar när jag lämnar honom. Det är det.. Det som gör allt så svårt. Jag hade säkert kunnat lunka vidare i gamla spår, skaffat barn och hela den faderullan.
Men jag saknar något, det där lilla extra.. och ju mer jag funderar, ju mer undrar jag om vi någonsin hade det där lilla extra, eller om vi bara hade det faktum att vi passar/passade så bra ihop. Vi är ju väldigt lika, men ändå så olika.
Känns som om jag bara flummar nu.. Är nog dags att lägga sig o sova. Men först, en sista fråga..
Eller är lycklig när man är sådär fjantigt glad, går upp i tid bara för att fånga dagen. Att leva för att man faktiskt lever och göra saker som man faktiskt blir glad av? Att springa runt i huset och dansa och sjunga bara för att känna hur själen skrattar med en? Att träffa någon som.. jag vet inte.. Att träffa NÅGON.. Jag vet inte hur han ska vara, eller hur han är. Men jag antar att när man hittat den rätta, då vet man, eller?
Dags att sluta flumma.. Sitter o vinglar i stolen av trötthet.. Natti
Alla tycker att det är så självklart, så klart att jag ska lämna honom, resten löser sig, det vet du väl?
Men hur lämnar man ett förhållande som hållt i två och ett halv år? En person som man har förlovat sig med.. Som man har hus med? Som man egentligen funkar ganska bra med, men.. Sen finns det ju det där..
Det där med att jag inte tänder på honom, han känns mer och mer som en bror, han ÄR som en bror.. Tyvärr så verkar inte han känna samma sak och jag vet att jag kommer krossa hans hjärta i tusen bitar när jag lämnar honom. Det är det.. Det som gör allt så svårt. Jag hade säkert kunnat lunka vidare i gamla spår, skaffat barn och hela den faderullan.
Men jag saknar något, det där lilla extra.. och ju mer jag funderar, ju mer undrar jag om vi någonsin hade det där lilla extra, eller om vi bara hade det faktum att vi passar/passade så bra ihop. Vi är ju väldigt lika, men ändå så olika.
Känns som om jag bara flummar nu.. Är nog dags att lägga sig o sova. Men först, en sista fråga..
Vad är egentligen lycka?
Är det att vara nöjd och tillfredsställd med sitt liv? Att uppfylla alla dom där målen ett välbetalt jobb, villa vovve volvo, och 2,5 barn, är det att vara lycklig?Eller är lycklig när man är sådär fjantigt glad, går upp i tid bara för att fånga dagen. Att leva för att man faktiskt lever och göra saker som man faktiskt blir glad av? Att springa runt i huset och dansa och sjunga bara för att känna hur själen skrattar med en? Att träffa någon som.. jag vet inte.. Att träffa NÅGON.. Jag vet inte hur han ska vara, eller hur han är. Men jag antar att när man hittat den rätta, då vet man, eller?
Dags att sluta flumma.. Sitter o vinglar i stolen av trötthet.. Natti
Kommentarer
Trackback
